Tiggare riskerade tvångsarbete

Bilden: Tiggare väntar på gårdagens matrester utanför restaurang Operakällaren i Stockholm.

Långt in på 1900-talet kunde tiggare i Sverige dömas till tvångsarbete. Det fanns en särskild lag mot lösdriveri, som det kallades.

Luffare som vandrade omkring på vägarna utan att söka jobb sågs som lösdrivare. Till lösdrivarna räknades också människor i städerna som saknade ett vanligt arbete och sågs som en fara ”för allmän säkerhet, ordning och sedlighet”. Arbetslösa som sov utomhus kunde gripas av polisen. Ibland hade de också begått andra brott. Lösdrivare kunde dömas till tvångsarbete i mellan en månad och tre år och sedan få jobba inom till exempel jordbruket.

Den här lagen mot lösdriveri kom 1885 och försvann först 1965. Men tiggeri hade varit förbjudet i Sverige redan i en tidigare lag, från 1847. Tidigare hade en del människor haft rätt att tigga, men inte andra. Den som till exempel var blind eller föräldralös kunde få ett särskilt tiggarpass och då få tigga i ett visst område. Människor som tiggde utan tiggarpass riskerade att sättas i tvångsarbete eller skickas ut i kriget.

Riktigt långt tillbaka i tiden var synen på tiggeri annorlunda i Sverige. Tiggeri sågs som ett sätt att försörja sig för människor som inte klarade sig på annat sätt. Enligt historiker var det på medeltiden som det här förändrades. Då började människor att tycka mer illa om tiggare. Ett skäl kan ha varit att tiggarna blev fler och syntes mer än förr.

Synen på tiggeri skiljer sig åt mellan olika länder.

Text: Lisa Blohm
Bilden av Y Broling är från 1886.
Publicerat: 2015-02-02


Källor: Bra böckers lexikon, Nordisk familjebok, hemsidan Terra Scaniae med flera.


LÄNKTIPS
1. På Stockholmskällan finns polisförhör med kvinnor och män som misstänks för lösdriveri. Orden och språket är väldigt gammaldags, men en del går att förstå.